Pär Lagerkvist bestämde sig tidigt
för att bli författare. Som kristen tonåring hade han stor oro för
framtiden, och hade hela tiden en viss skräck för döden. Han kände
inte att han förstod livets mening under sin ungdom och
författartid. När han lämnade sin hemort, läste han fortfarande
fortfarande bibeln, men skulle inte riktigt kalla sig kristen. Han
skrev alltid om sånt man reagerat på , mycket realistiskt, för
att följa i naturalismens spår.
Hans böker från 1910-1940 slog inte riktigt igenom, modernismen hade redan gått igång. Men, när han tog inspiration av modernismen i boken "Dvärgen" och skrev mellan raderna sitt hat mot systemet, mot nazityskland, slog han igenom. Det var en sån unik bok, och uttryckte sig om något det var aktiva diskussioner om. 119 Han förklarar genom boken ordet "hat" perfekt, och hur det är att vara nederst i systemet, oviktig. Han utförde det också från ett ovanligt perspektiv, en understånde individ som även uttrycker "hat". 150
Det som vann honom nobelpriset var boken "Barabbas". Där uttrycker han sig själv, vet inte riktigt meningen med livet, han kallade sig själv en "troende ateist". Nobelpriset fick han bl.a för "för den konstnärliga kraft och djupa självständighet, varmed han i sin diktning söker svar på människans frågor". Han tänker själv, inte alls följa systemet, vilket är starkt och man inte såg mycket av, därför reagerade folk på boken.
Hans böker från 1910-1940 slog inte riktigt igenom, modernismen hade redan gått igång. Men, när han tog inspiration av modernismen i boken "Dvärgen" och skrev mellan raderna sitt hat mot systemet, mot nazityskland, slog han igenom. Det var en sån unik bok, och uttryckte sig om något det var aktiva diskussioner om. 119 Han förklarar genom boken ordet "hat" perfekt, och hur det är att vara nederst i systemet, oviktig. Han utförde det också från ett ovanligt perspektiv, en understånde individ som även uttrycker "hat". 150
Det som vann honom nobelpriset var boken "Barabbas". Där uttrycker han sig själv, vet inte riktigt meningen med livet, han kallade sig själv en "troende ateist". Nobelpriset fick han bl.a för "för den konstnärliga kraft och djupa självständighet, varmed han i sin diktning söker svar på människans frågor". Han tänker själv, inte alls följa systemet, vilket är starkt och man inte såg mycket av, därför reagerade folk på boken.
