Thèrése Raquin

Boken skrevs år 1867 av den franska författaren Émile Zola. Thérèse adopteras av sin faster när hon är ett spädbarn. Hon tvingas växa upp med kusinen Camille som ständigt är sjuk och svag och vars moder alltid tar hand om honom och uppfostrar honom till en egoistisk och lat människa. Thérèse tvingas dela mediciner och alla hans krämpor. Tillslut måste hon gifta sig med honom och då är hon nästan likgiltig. En dag träffar hon en vän till sin man och han blir hennes älskare. De beslutar sig för att mörda Camille för att kunna älska ifred. När de väl har gjort det, drabbas de båda av ångest, depressioner och skräck. En ångest och skräck som ingen kan bota och som ständigt förföljer dem.

Boken hade kunnat sammanfattas med en enda mening, inget nytt händer någonsin. Jag frågar mig varför man skriver en hel bok när en mening hade räckt. På varje sida beskrivs ångest, skräck, blickar och ett fuktigt, dystert Paris, ingenting mer. Man kan förutspå varenda sida och om man läst tre sidor så behöver man inte läsa mer för att veta precis vad som kommer ske. Tre fjärdedelar av boken beskriver bara deras ångest, resten beskriver ett dystert och fuktigt Paris. Relationer, tystnad och ångest återkommer hela tiden.

Den är skriven i den naturalistiska epoken och ska därför nästan likna en vetenskaplig undersökning. Den ska granska varje liten förändring i människorna den handlar om. Man förstår ändå att den var kontroversiell när den kom ut på grund av de tydliga beskrivningarna av människors behov.