Bokanalys- Pappa Goirot

”Pappa Goriot” är skriven på 1800-talet och tillhör därför realismen. Boken handlar om ett nedgånget pensionat i en Parisförort och dess inneboende. Huvudpersonen heter Eugène de Rastignac. Han är en ung student med stora drömmar om att bli något inom juridiken. Trots detta väljer han att lägga sitt studerande på hyllan för att istället intressera sig för Parissocieteten. Där får han kontakt med Delphine som är dotter till Pappa Goriot som även han bor på pensionatet. Med Goriots godkännande inleder han en relation med Delphine. 

När jag läst de första 10 sidorna i boken ”Pappa Goriot” kände jag mig väldigt förvirrad. Jag hade inte förstått någonting av det jag precis läst. Hade någon bett mig återberätta dessa sidor hade jag inte kunnat få fram ett ord, jag var som ett frågetecken. Inte ens karaktärerna kunde jag säga något om. Men detta förändrades sakta med säkert. Efter ett tag kände jag till i alla fall 3 personer som var med i boken vilket underlättade läsningen. Och nu efter att ha läst ut den har jag inga funderingar om varken karaktärerna eller handlingen.

Bokens handling var enligt mig ganska långtråkig. Det hände inte speciellt mycket. Författaren kunde välja att skriva 4 sidor om en liten händelse som egentligen inte betydde speciellt mycket för handlingen. Det fanns ingenting man väntade på skulle hända eller lösas. Boken höll samma tempo hela tiden vilket irriterade mig lite.

Det är tydligt i boken att den tillhör just realismen. Ingen av karaktärerna är bristfri och de har alla mer eller mindre egna problem. Klasskillnaden mellan de är också tydligt beskriven. Författaren har valt att ha med både rika och fattiga vilket skildrar samhället ur fler än ett perspektiv. Man kunde komma långt på att endast äga pengar under realismens tid.  

Rebecca B