Markurells i Wadköping

Wadköpings häradshövding Carl-Magnus De Lorche håller på att gå i konkurs, och det är bara Hilding Markurell som kan hjälpa honom ur hans situation. Herr Markurell och häradshövdingen är dock inte de bästa av vänner då Carl-Magnus anklagade herr Markurell för att ha begått ett brott som han egentligen var oskyldig för i deras ungdom. Samtidigt så oroar sig Hilding om hans käre son Johan kommer lyckas att ta studenten eller inte.

Jag har ändrat mig om vad jag tycker om den här boken ett par gånger. Till en början ansåg jag att det är en av de tråkigaste böcker jag läst och jag kunde inte fatta varför den anses som en komedi. Jag tänkte sedan efter och bortsåg från vad folk tyckte att boken var och kom fram till att jag kanske tycker att den är tråkig, men det gör det inte till en dålig bok. Den kan vara väldigt djup och den visar ofta tecken på det som till exempel med relationen mellan herr Markurell och hans son Johan, och den hade många tillfällen då jag faktiskt fick tänka efter lite.

Språket som används tycker jag inte är direkt svårt utan mer att jag inte var van vid orden som användes, och det fick mig ibland att läsa om något ord eller någon mening. Ett utdrag från första sidan av boken för att visa lite hur språket i boken är.

På stolarna under linden sutto lektorn i historia och adjunkten i naturkunnighet. Det sista glaset hade för timmar sedan tömts och kamratfestens sorl somnat i sömniga god natt, men dessa båda män hindrades av en mångårig vänskap från att bryta upp.

I slutänden så tyckte jag ändå att boken var värd att läsa och jag kände att det faktiskt inte var så hemskt som jag först tyckte.